DEN JÄVLIGASTE STUNDEN ÄR NU. JAG VET INTE VART DU ÄR OCH DU KOMMER INTE TILLBAKA. HUR SKA JAG DÅ KUNNA KOMMA TILLBAKA?

jag hatar det här. jag hatar att vara utan min wilma. jag vill skrika efter henne till lungorna går sönder. jag vill inte vara utan henne. jag vill gråta hela tiden, men det går inte. jag vill trycka bort allt och alla runt omkring mig för allt känns meningslöst. ont ont ont. äckligt och hemskt. ingen förstår. jag själv förstår inte. vart har hon tagit vägen? hur kan hon vara borta bara? hur vet jag att hon mår bra nu?  i hela hennes liv som känns som hela mitt har det varit hon. min syster clara och min wilma är dom två som jag har oroat mig för. var är wilma? vad gör wilma? och nu vet jag inte alls. jag vill inte. jag vill inte. jag vill inte. hur ska man kunna trösta något som inte går att tröstas? hur ska man kunna leva ett glatt liv igen när allt känns svart? jag vill svära och spotta, jag vill rymma och stanna precis där jag är. jag vill vara mig själv igen, men inte utan min wilma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0