carolin

Som en sten lägger sig dimman efter faktumet och kommentaren. "Carolin, du måste börja tänka och se nu. Jag vet inte om hon kanske har ont". Ännu en natt med mardrömmar och panikångest. Det som skrämmer mig mest är just OM hon har ont. Det känns som jag dör hellre än tar ett beslut. Det känns som att jag klänger mig fast vid de stunder då det nästan nästan inte märks. De stora tumören går ju inte att undgå. Dessa förbannade tumörer. Som jag hatar er. Ren ondska. I onödan. Förbannade tumör. Det känns som världen rasar. Jag tänker på om det händer, när det händer. Hur ska jag kunna stå och gå? När min verklighet krossas och min värld går sönder.