carolin

Jo men visst, vad som än kommer ut ur min mun tycks vara fel menat på rätt sätt. Väldigt konstigt. Minns inte om jag var såhär förr? Jag tror inte det. Förr kände jag mig mer självsäker. Nu känns allt fel, hur jag än vänder min själ ut och in - tycks allt kännas fel. Jag är fel. 

Jag saknar henne. Mer än de tre orden eller något annat ord kan beskriva. Det känns som jag tagit på mig en mask för att inte visa mig för känslig eller svag. För att vardagen ska fungera. Jag gråter bara när ingen ser.

jag hatar det här. jag hatar att vara utan min wilma. jag vill skrika efter henne till lungorna går sönder. jag vill inte vara utan henne. jag vill gråta hela tiden, men det går inte. jag vill trycka bort allt och alla runt omkring mig för allt känns meningslöst. ont ont ont. äckligt och hemskt. ingen förstår. jag själv förstår inte. vart har hon tagit vägen? hur kan hon vara borta bara? hur vet jag att hon mår bra nu?  i hela hennes liv som känns som hela mitt har det varit hon. min syster clara och min wilma är dom två som jag har oroat mig för. var är wilma? vad gör wilma? och nu vet jag inte alls. jag vill inte. jag vill inte. jag vill inte. hur ska man kunna trösta något som inte går att tröstas? hur ska man kunna leva ett glatt liv igen när allt känns svart? jag vill svära och spotta, jag vill rymma och stanna precis där jag är. jag vill vara mig själv igen, men inte utan min wilma.

Hon finns inte hos mig mer, hon är fysiskt inte här mer. Hon kommer aldrig mer komma springandes mot mig. Aldrig mer ge mig en puss eller lägga sin tass mot min arm. Mitt hjärta är sönder. Min värld är förstörd och allt gör så förbannat ont. Jag skulle vilja skrika och hoppa från ett tak. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så förvirrad och ensam. Utan räddning. För just nu, just ikväll känns det som att det enda jag någonsin kommer känna är ett stort svart hål. Något saknas. Den viktigaste i mitt liv saknas. I 12 år har vi varit ett, hon och jag. Nu är det meningen att jag ska strukturera om mitt liv. Men jag vill inte. Allt jag vill är att hon ska komma tillbaka. Frisk och kry, utan tumörer och smärta. Skälla på mig och snurra några varv så vi i iver kan bege oss ut för att göra något roligt. Eller bara krypa upp i soffan, hon i mitt knä och jag i ro. Bara för att hon ska sjunka ihop och somna tryggt. Hon och jag. Bara hon och jag. Som vanligt, som alltid.

Jag var tio år och mitt liv har sedan dess formats till vad det är idag, och tätt intill har hon varit. Vid min sida. Hela vägen och alltid. Oftast vid min vänstra sida, med sina stora kloka och helt underbara ögon. Aldrig annat än ren kärlek och tillgivenhet. Så har vi sett på varandra, min Wilma och jag. Dig har jag vaknar upp med och dig har jag fått min ro av. Dig har jag vakat över. Och du har vakat över mig. Vi har följt varandras minsta rörelse. I en evighet som just nu känns som en liten stund. En alldeles för kort stund. Och nu ska jag gå vidare utan dig? Hur då? Varför? Jag vill inte! Jag vet att du har det bättre nu. Du mår bra. Det är viktigast. Men för det behöver jag inte just nu vara överrens med min framtid utan dig. För allt utan dig gör ont. Den värsta smärtan jag genomgått den känns nu.

Som en sten lägger sig dimman efter faktumet och kommentaren. "Carolin, du måste börja tänka och se nu. Jag vet inte om hon kanske har ont". Ännu en natt med mardrömmar och panikångest. Det som skrämmer mig mest är just OM hon har ont. Det känns som jag dör hellre än tar ett beslut. Det känns som att jag klänger mig fast vid de stunder då det nästan nästan inte märks. De stora tumören går ju inte att undgå. Dessa förbannade tumörer. Som jag hatar er. Ren ondska. I onödan. Förbannade tumör. Det känns som världen rasar. Jag tänker på om det händer, när det händer. Hur ska jag kunna stå och gå? När min verklighet krossas och min värld går sönder.

Ja igår var dagen som Frida och Mårten blev ett år. Ett helt år! Lillpluttarna blir stor. Fast jämför man med tanterna är 1år ingen ålder. Jag minns när Wilma och Misty (min kusin Sofies Cavalier King Charles Spaniel) fyllde 1år. Det drogs på med kalas och vi hade hundkalas med inbjudan, det kanske bör tilläggas att både Sofie och jag var 11 och 10 år själva. Men här görs ingen skillnad, kanske mindre inbjudan och paket - men igår bjöd Mårten Kennel Guldåkra på tårtkalas. Vilket uppskattades, till och med Wilma åt i massor. Vilket inte gör något då tanten för övrigt inte är så matglad (och har heller aldrig varit). Men i vilket fall, säger vi GRATTIS till våra älskade småtroll, nästa helg väntas utställning igen och som jag längtar. Dom skötte sig ju som redan sagt riktigt bra sist. Vem hade trott att jag skulle sitta här med en alldeles egen Golden Retriever-"valp" våren 2012? Inte jag ialf.


Älsklingskillen med "maskros-färg" i pannan våren 2012. Dewmist Scaramouche - Mårten -

Jo men dethär med att blogga är ju roligt, men min dator och många andra roligare saker gör att man inte riktigt tar sig den tiden. Jag är nog inne i en såndär period igen, när jag vägrar nöja mig med hur allt är just nu. Jag gnabbas och gnäller, utan att nöja mig. Utan att ta vara på nuet. Idiotiskt, jo jag vet. Drömmer och önskar. Är mest konstig och flummig. Samtidigt njuter jag ju av sommaren, det vore ännu mer idiotiskt om man inte njöt av dem. Gröna träd och blomsterfulla rabbatter. Och äntligen får jag sitta på min brygga i Åkra och titta ut över Ottnaren. Det är kärlek det.

Jo men visst. Måndag och skola. Rätt pigg for jag upp ur min sköna säng och tog en längre promenad med mina fyrbenta. Efter en helg med en sjuk matte tycker Mårten att livet är rätt tråkigt. Därav är hans bus-nivå på topp! Men nu har vi varit på utställningsträning på kvällen och Mårten ligger nu som däckad på golvet. Skönt med trötta hundar på kvällen. Då vet man att dom har fått tillräckligt med aktiviteter för dagen. Imorgon väntar exkusion vid Billudden (?) tror jag. Börjar bli riktigt trött på skolan nu, och alla väldigt opedagogiska lektioner.. Men men, soon to be over för denna termin. Längtar då verkligen inte efter nästa! Phu. Matte. Nu ska jag hoppa in i duschen och invänta min älskade Adam. Och förbereda mig mentalt för att lyssna på en gubbe om bergarter en hel dag imorgon.. Må kraften vara med mig (man kan utan att någonsin sett StarWars citera filmen)

Jo men visst, efter att varit den stolta fotbollsfrun jag faktiskt är så får jag nu lida. Regnet öste ner över oss som samlats för att se Gästrike-Hammarbys tredje match för året. Men en vinst fick vi se, mycket bra gjort av G-H.gubbarna! Tredje raka, det ser bra ut det här lär man ju tillägga. Nu ska jag knapra tabletter och försöka må bättre. Imorgon väntas jobb på Göranssonska, för att samla ihop pengar till fotbollssektionen inom Årsunda IF. Lite väl kan jag tycka att timmarna 16.00-02.30 kan vara, men vad gör man inte en LÖRDAGSKVÄLL för sitt lag. med snor, tandvärk och ett bankande huvud säger jag och mina sambos nu godkväll. En promenad med jyckarna sen kryper jag under täcket - och stannar där!

Jajamensan Mysan och ni andra få som har hittat hit. Nu byter jag .. igen! Jag tyckte nog att min andra blogg blev för dyster och inriktad på besvär och sorg mest. Nu skriver jag om mer glädje och mycket mer hundar. Nog för att det inte endast är glädje utan lite sorg också. Men så är det ju med allt i livet. Helt enkelt.

Dagarna som gått har varit rätt diskreta, regniga och tråkiga. Jag har spelat en del fotboll, kollat på en del fotboll men skolan har nog tagit upp den största tiden. I helgen fick vi ett riktigt fint besked! Rut - Guldåkras Karolina Kurkova är fri!! Vilket betyder att hennes höfter kom ut med ett B. Hennes armbågar var u.a = utan anmärkningar. Vilket gör oss väldigt glada och om allt går som vi vill blir det nog valpar till nästa sommar. Rut är en otroligt fin hund och jag tror verkligen att hon kan få väldigt stabila, fina och kärleksfulla valpar. I can't wait! Denna sommar blir det ju inga valpar då Bellas parning inte blev som vi väntat - men så är det i hundvärlden, det blir sällan som man väntat. Livet på en pinne.