MINA LIVSKAMRATER. DE JAG VÄLJER ATT VAKNA UPP BREVID OCH TILL.
Adam. Wilma. Bodil & Mårten. Mina sambos, de mina. Somliga dagar driver vi varandra till vansinne andra vill man inget annat än prata, krama eller bara vara i deras närhet. Ja det är väl helt normalt när man bor tätt intill och tillsammans i en liten lägenhet. Mina älskade underbara som Lasse skulle ha sagt.
ETT LÅNGSAMT FARVÄL. STUNDER ATT MINNAS OCH TIDER ATT SAKNA. MEN OCKSÅ LYCKLIGA TIDER ATT VÄNTA. ATT LÄNGTA.
Just nu är jag uppe i en process. Ett sätt att försöka acceptera att det finns saker jag inte kan ändra på. Ni kanske inte är av samma sort som jag, och än hur jag skulle vilja neka och förtränga så vet jag ju att jag är en sån. En sån som ser glaset till hälften tomt och inte till hälften fyllt. Min hund och min kärlek i störta slag tynar bort framför mina ögon. Jag ser och försöker komma i balans med vad som komma skall. Jag ska vakna en morgon utan henne. Så här tänker jag dela min resa. Inte bara min resa med en gammal vän, utan även allt annat som kretsar runt i mitt hundliv.
