carolin

Hon finns inte hos mig mer, hon är fysiskt inte här mer. Hon kommer aldrig mer komma springandes mot mig. Aldrig mer ge mig en puss eller lägga sin tass mot min arm. Mitt hjärta är sönder. Min värld är förstörd och allt gör så förbannat ont. Jag skulle vilja skrika och hoppa från ett tak. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så förvirrad och ensam. Utan räddning. För just nu, just ikväll känns det som att det enda jag någonsin kommer känna är ett stort svart hål. Något saknas. Den viktigaste i mitt liv saknas. I 12 år har vi varit ett, hon och jag. Nu är det meningen att jag ska strukturera om mitt liv. Men jag vill inte. Allt jag vill är att hon ska komma tillbaka. Frisk och kry, utan tumörer och smärta. Skälla på mig och snurra några varv så vi i iver kan bege oss ut för att göra något roligt. Eller bara krypa upp i soffan, hon i mitt knä och jag i ro. Bara för att hon ska sjunka ihop och somna tryggt. Hon och jag. Bara hon och jag. Som vanligt, som alltid.

Jag var tio år och mitt liv har sedan dess formats till vad det är idag, och tätt intill har hon varit. Vid min sida. Hela vägen och alltid. Oftast vid min vänstra sida, med sina stora kloka och helt underbara ögon. Aldrig annat än ren kärlek och tillgivenhet. Så har vi sett på varandra, min Wilma och jag. Dig har jag vaknar upp med och dig har jag fått min ro av. Dig har jag vakat över. Och du har vakat över mig. Vi har följt varandras minsta rörelse. I en evighet som just nu känns som en liten stund. En alldeles för kort stund. Och nu ska jag gå vidare utan dig? Hur då? Varför? Jag vill inte! Jag vet att du har det bättre nu. Du mår bra. Det är viktigast. Men för det behöver jag inte just nu vara överrens med min framtid utan dig. För allt utan dig gör ont. Den värsta smärtan jag genomgått den känns nu.