SJÄLVINSIKT OCH EN CHANS ATT SKRATTA ÅT SIG SJÄLV. EN CHANS ATT SE UR ANDRAS SYNVINKEL.

Har ni någonsin stått, suttit eller infunnit er själva i en sån situation där ni inser kort och gott hur andra ser er? Förmodligen händer det alla. Men för mig hände det plötsligt och utan tidigare blotta tanke på hur KNÄPP och KONSTIG jag som hundmänniska kan tyckas framstå. Det var en sommardag som vilken annan. Mamma hade läst om en kattutställning som skulle hålla rum på travbanan i Gävle. "Roligt!" tänkte jag och följde med. Där gick jag runt, bland katter och tanter. Montrar, burar och domare. Jag ska tillägga att jag tidigare aldrig besökt en sådan tillställning och med öppen mun gick jag runt och beundrade deltagarna och allt som försegick. Mitt bland kattlådor och vackra djur kommer jag på mig själv med tankar som snurrar. "Vad håller dom på med?", "Varför gör man detta?!" "Vem gör detta?". Men det var inte förän jag kläckte ur mig "Vilket galet folkslag" som jag med största inblick förstod att jag och mitt folkslag är minst lika (om inte mer) galet som katt-tanterna! Jag brast ut i skratt men med en viss oro. Är det såhär folk ser på mig? Förmodligen! Är vi galna som utställare? Absolut (den saken visste jag ju redan). Men framför allt: Hur kan jag i hela mitt 22åriga liv ha undgått tanken att andra vanliga "svensson" liksom osvensson ser mig som jag såg på katt-tanterna? Är jag så blind för mig själv? Eller är det bara så enkelt att jag tycker att min verklighet bör vara alla andras? Livet på en pinne brukar man säga, livet i en bubbla vore mer utav en liknelse.


RSS 2.0