ALLA HAR EN SÅN VÄN. SOM NÄR MAN SKA BESKRIVA DENNE I ORD OCH MED KÄNSLOR FÅR TUNGHÄFTA. EN OBESKRIVLIG KÄRLEK. ÄKTA KÄLEK

Barecho's Almost An Angel. Jo nog är hon en ängel allt. Wilma min Wilma. Alla människor växer upp för att mer och mer förstå sin person. För att bli den man är. Vi formas av saker som händer, människor vi möter och ting som förändrar våra liv. Med glädje och sorg formas vi till den person vi är just nu. Just idag. Jag var 10 år när jag mötte Wilma, den 18 november 1999. Dagen efter att hon föddes och jag kunna då aldrig förstå hur älskad det lilla knytet skulle komma att bli för mig. Och hur älskad jag skulle komma att bli av henne. Vår kärlek är som ingen annan. Till en viss gräns kan jag tro att jag inte kommer kunna klara mig utan henne, jag vet ju att jag kommer göra det. Men bara för att jag måste. Jag vill inte. Hon och jag har växt ihop. Minsta blick, minsta ljud och jag vet vad hon vill. Hon vet oftast vad jag vill också, men om det inte faller fröken i tycke så är det förmodligen så att hon struntar i det helt enkelt. Man brukar säga att det finns inget finare än ögonen på en gammal hund. Dom talar om kunskap, trygghet och värme. Jag drömde om att få vara där jag är idag för ungefär 4 år sedan - att jag och Wilma skulle bo i lägenhet tillsammans. Jag förstod redan då att åldern 12 skulle vara en del av sumeringen av vår resa. Men jag förstod nog aldrig hur jobbigt det skulle vara. Med onödig sjukdom i tumörer och njurar som är dåliga känns det jobbigt att behöva acceptera, när tanten är i piggaste form (för en 12åring). Jag förbannar alla tumörer och allt annat som gör min älskling svag! Och njuter av våra stunder som finns kvar.


RSS 2.0