carolin

På bilderna: Frida (Dewmist Signature) och Mårten (Dewmist Scaramouche) sommarvalpar 2011. Efter Ch Linigor Mactavish x Ch Dewmist Serenissima. Ch = Champion

Konstigt men sant! Man gör vad som helst för att slippa plugga - men jag har faktiskt hunnit med det också. Att plugga alltså. Dagarna har rullat på och jag har haft grymt mycket skola och fotboll på schemat. Nu ska jag invänta att golvet går från blött till tortt sen ska jag ta mina jyckar och stoppa in dem i pappas bil (som jag har fått låna) för att åka till Årsunda och gå i skogen lite. Så B.M & W får springa av sig och står ut med sin tråkiga matte som lär sitta med nosen nedtryckt i ett häfte med Fysik denna torsdagskväll. Efter skogen väntas ett besök på Rusta och sen åker vi hem. För att jag ska kunna plugga röven av mig. Gött.

Det bästa med lediga dagar är ju att man kan kliva upp, gå en promenad, mata hundar och sen krypa ner i sängen igen tills man verkligen har vaknat. Jag gick en lite längre promenad än vanligt denna morgon, bara för att solen värmde och det kändes som vi var ensamma i denna rätt så stora lilla stad. Bara fåglarna syntes och hördes. Bara två bilar kom sakta åkandes förbi. En perfekt morgon! Men nu börjar magen skrika på lite mat, så det är väl dags att kliva upp. Adam stannar förmodligen kvar i sängen, han kom ju trots allt hem kl 4 inatt. Hockeykväll med grabbarna. Det kan nog inte bli så mycket mer grabbigt än så? Idag väntar fotbollsträning hemma i byn. Och troligtvist fint väder i massor - låt oss hoppas

Barecho's Almost An Angel. Jo nog är hon en ängel allt. Wilma min Wilma. Alla människor växer upp för att mer och mer förstå sin person. För att bli den man är. Vi formas av saker som händer, människor vi möter och ting som förändrar våra liv. Med glädje och sorg formas vi till den person vi är just nu. Just idag. Jag var 10 år när jag mötte Wilma, den 18 november 1999. Dagen efter att hon föddes och jag kunna då aldrig förstå hur älskad det lilla knytet skulle komma att bli för mig. Och hur älskad jag skulle komma att bli av henne. Vår kärlek är som ingen annan. Till en viss gräns kan jag tro att jag inte kommer kunna klara mig utan henne, jag vet ju att jag kommer göra det. Men bara för att jag måste. Jag vill inte. Hon och jag har växt ihop. Minsta blick, minsta ljud och jag vet vad hon vill. Hon vet oftast vad jag vill också, men om det inte faller fröken i tycke så är det förmodligen så att hon struntar i det helt enkelt. Man brukar säga att det finns inget finare än ögonen på en gammal hund. Dom talar om kunskap, trygghet och värme. Jag drömde om att få vara där jag är idag för ungefär 4 år sedan - att jag och Wilma skulle bo i lägenhet tillsammans. Jag förstod redan då att åldern 12 skulle vara en del av sumeringen av vår resa. Men jag förstod nog aldrig hur jobbigt det skulle vara. Med onödig sjukdom i tumörer och njurar som är dåliga känns det jobbigt att behöva acceptera, när tanten är i piggaste form (för en 12åring). Jag förbannar alla tumörer och allt annat som gör min älskling svag! Och njuter av våra stunder som finns kvar.

Har ni någonsin stått, suttit eller infunnit er själva i en sån situation där ni inser kort och gott hur andra ser er? Förmodligen händer det alla. Men för mig hände det plötsligt och utan tidigare blotta tanke på hur KNÄPP och KONSTIG jag som hundmänniska kan tyckas framstå. Det var en sommardag som vilken annan. Mamma hade läst om en kattutställning som skulle hålla rum på travbanan i Gävle. "Roligt!" tänkte jag och följde med. Där gick jag runt, bland katter och tanter. Montrar, burar och domare. Jag ska tillägga att jag tidigare aldrig besökt en sådan tillställning och med öppen mun gick jag runt och beundrade deltagarna och allt som försegick. Mitt bland kattlådor och vackra djur kommer jag på mig själv med tankar som snurrar. "Vad håller dom på med?", "Varför gör man detta?!" "Vem gör detta?". Men det var inte förän jag kläckte ur mig "Vilket galet folkslag" som jag med största inblick förstod att jag och mitt folkslag är minst lika (om inte mer) galet som katt-tanterna! Jag brast ut i skratt men med en viss oro. Är det såhär folk ser på mig? Förmodligen! Är vi galna som utställare? Absolut (den saken visste jag ju redan). Men framför allt: Hur kan jag i hela mitt 22åriga liv ha undgått tanken att andra vanliga "svensson" liksom osvensson ser mig som jag såg på katt-tanterna? Är jag så blind för mig själv? Eller är det bara så enkelt att jag tycker att min verklighet bör vara alla andras? Livet på en pinne brukar man säga, livet i en bubbla vore mer utav en liknelse.

Det var i sin mening att detta inlägg skulle varit insänt för flera dagar sen. Närmare bestämt redan i söndags! Mamma och jag njöt av utställningsringarna i Västerås, liksom det otroligt vackra vädret som söndagen bjöd på! I kalendern stod det med stora bokstäver: DEBUT. Debut för Frida och Mårten, då det skulle komma att bli deras första internationella utställning. Och en bra sådan även! Mårten tog hem sitt första riktiga Ck, placerades tvåa och skötte sig bra. Frida tog hem första platsen i gruppen men utan Ck. Hon skötte sig riktigt bra och vi kunna inte vara mer än nöjd. En bra dag i Rocklundahallen. Som slutade med grillat hemma i byn, samt en trött myskväll med min Adam. Trött husse liksom matte, men jyckarna var även dom trötta söndagen till ära.